LivetMedLea

För en vecka sedan ville inte Lea äta någonting alls. Hon började bli lite kinkig med maten ganska snart efter att hon kommit hem till oss, men vi provade nytt foder och då åt hon med god aptit ett par dar tills det inte heller dög längre. Förra veckan var jag i Kalmar och Liten fick bo hos svärföräldrarna. Hon fick smaka Bellas goda burgare, men åt inte bra nu heller. Vi läste massa om vad det skulle kunna bero på, men till slut fick vi åka in till Albano. Det blev ett läskigt stick i frambenet som misslyckades, så det blev ett till i andra. Vi tog med oss lite burkmat och hoppades hon skulle tycka om den, men inte! Nästa kväll åkte vi in igen och där fick vi sitta länge som obokade på kvällen och till slut fick vi träffa en veterinär. Hon hade fått tillbaka provresultaten och hittade ovanligt höga gallvärden. Matte hade ingen aning om vad detta kunde betyda, men veterinären ville ha kvar Lea för dropp över natten och fortsatta prover dagen därpå. Jag lämnade bäbis med en stor klump i magen. När vi precis lagt oss att sova ringde telefonen, kvart i ett på natten. En skötare från sjukhuset hade en jätteledsen valp i famnen som saknade sina föräldrar! Matte och husse sprang (bokstavligen talat, eftersom vi hade bråttom och det inte gick några bussar) till undsättning och en trött älskling fick somna utsträckt mellan husse och matte i sängen, människorna intryckta i varsin kant.

Dagen efter kom en stor prövning för mig. Lea kom till Albano 08:00 på morgonen. De tog ett prov, sen fick hon äta och därefter blev det ett stick igen. 12:30 ringde en manlig veterinär till mig med tråkiga besked :(

Lea hade väldigt höga gallvärden, vilket innebär att levern inte kan rena blodet ordentligt. Det är anledningen varför hon inte kunnat äta, att hon kräkts och haft diarrè! Lilla älsklingen!

Det troligaste var att Lea hade en PostSystemisk Shunt, vilket innebär att det finns en felaktig kärlbildning i levern, som gör att blodet inte renas ordentligt. Detta måste opereras bort, efter att hon genomgått en slags radiometrisk undersökning i Ultuna. Hade vi turen på vår sida kunde det också vara en tillfällig inflammation i leverns blodkärl. Vågar man hoppas för mycket?

Jag mådde så otroligt dåligt? Varför? Varför?

Martins underbara föräldrar kom hit direkt och vi hämtade henne tillsammans. Alltihopa kändes bara så overkligt! Veterinären satte sig bredvid oss och började förklara sjukdomen en gång till, men när jag såg Lea komma gående med en djurskötare bara skrek jag till och bar upp henne. Min fina fina lilla ullboll!

Vi fick med oss lågproteindiet och två slags mediciner hon ska ta, två gånger om dagen. Nu är det Söndag och hon kom hem i fredags. När vi släppte henne tillsammans med Bella på gräsmattan i solen och såg henne springa där, leka och vara glad, blev jag bara lycklig! För några timmar sedan kändes det som om hon hade gått bort, men nu sprang hon här full av liv och glädje.

På kvällen åt hon! När vi gjorde mat och satt i soffan ville hon åt det goda som stod på bordet - en negativ egenskap, men vi blev så otroligt glada att hon börjar bli sitt vanliga jag igen! Hon har ätit jättebra hela helgen! Igår åkte vi med Agneta, Per och Bella till Hellasgården. Idag har vi träffat lite nya bekanta till matte, lekt med tanterna på gården och följt med Överallt! Hann tillochmed leka lite med nya kattbekantskaper i området! En av de mysigaste sakerna som finns är att sitta på klippan i skogen i eftermiddagssolen tillsammans med matte & husse.

Lillan, vi ska alltid älska dig och vad som än händer lovar matte att du ska få ett långt och bra liv! Vi ska springa längs med havet på Öland, tävla i Agility och ha oändligt många fina stunder!

---