LivetMedLea

Frida och Lea... Jag är väldigt lycklig över att få ha dem hos mig!

Är man nere och kommer hem så möts man alltid av två överlyckliga hundar som är alldeles utom sig av glädje - och man blir lycklig själv. Det är bättre medicin än några tabletter eller kurer i hela världen!

Allt går bara bättre och bättre.

Frida anpassar sig alltmer. Hon börjar kunna alla våra stigar och rundor, skäller inte lika mycket och är inte lika orolig på gården, där det ständigt är massa människor och bilar. Hon klarar av trafiken bra. Hon förstår vad nej betyder och jag hoppas kunna uppehålla den diciplinen!

Vi börjar lära oss ett kommando och det är sitt. Än så länge vet jag inte om hon lyssnar på rösten eller bara sätter sig automatiskt när godisbiten kommer fram, men det finstilta kommer senare när fler kommandon ska tränas in :) Lea sätter sig, lägger upp tassen, snurrar, rullar och hoppar på en gång för att få uppmärksamhet och godis, men hon accepterar ändå att det är varsin gång som gäller!

De är så otroligt fina tillsammans. Vi är ute flera timmar om dagen och ändå har jag svårt att ta blicken ifrån dem en sekund! Ifall de inte leker, jagar varandra och brottas går de i varandras fotspår och nosar i marken. Båda är lyhörda och (framförallt Frida) håller koll på mig hela tiden. Annars gömmer jag mig bakom ett träd. Då blir de stirriga och letar, men överlyckliga då de hittar mig.

Vi har börjat få härliga vårkänslor nu när snön har smält bort på flera ställen och solen skiner. Jag förbehåller mig att snön säkert kommer tillbaka - i flera omgångar - innan det blir vår på riktigt, men man ska njuta i stunden och inte tänka för mycket på framtiden!

Här kommer lite fler solskensbilder från veckan som varit:

Bye for now !!

Så här ser en slagen hjälte ut!

I helgen var lilla älskade Lea sjuk och vi var så oroliga för henne! Det började med att hon var ovanligt trött och ville inte följa med på förmiddagspromenaden. Detta är väldigt ovanligt för vår lilla päs som gärna skulle vilja vara ute och leka 24 timmar om dygnet! Hon svullnade upp runt ögonen och blev bara tröttare, luktade illa i munnen och Frida tog på sig arbetet att intensivt slicka henne så fort hon fick chansen (gulligt). Vi köpte en termometer på fredagen som mätte hela 40,2! Nu vet vi inte hennes "idealtemp" men den bör ligga någonstans över 38. Jag rådfrågade Albano och de sa så som vi hade förväntat oss: att det kunde vara vad som helst och om vi var oroliga var vi välkomna in till en akuttid. Vi vet dessvärre allt om vad detta innebär, med evighetslånga väntetider och det kändes inhumant att dra med lillan ut i kylan för att åka buss dit. Därför valde vi att avvakta. Svärmor ringde hela helgen för att se ifall hon var på bättringsvägen och lyckligtvis kunde jag redan nästa dag meddela att febern började gå ner! Sedan mådde hon bara bättre och bättre. På måndagen (igår) var hon snarare för pigg för sitt eget bästa. Man bör vila sig efter en sådan pers, men hon har inte ro till det. Kändes som efter operationen, då hon vaknade pigg och frisk som en nötkärna bara timmar efter ingreppet och fick följa med alla sköterskor vart de än gick, precis som om hon var född att opereras. Hon är en liten kämpe! Idag (tisdag) är allting som vanligt igen.

Och inte nog med "elände" - Frida fick komma till Albano sent på måndag kväll. Ända sedan hon kom till oss har hon hasat sig på rumpan. Jag trodde först att det kunde vara mask och gav båda en rejäl avmaskningskur, men veterinären sa att det kunde bero på fyllda analsäckar. När jag kände efter var framförallt den vänstra påtagligt svullen. Vi försökte tömma den själva i helgen, men lyckades inte. På måndagen visade veterinären hur det gick till, så vi hoppas kunna sköta detta själva i framtiden! Hundar som har detta problemet brukar få dras med det resten av livet. Om hon får det eller hur ofta vet vi inte ännu. Frida var iallafall jätteduktig hos veterinären på skötbordet. Det kändes som om hon hade varit med om det förr och njöt nästan av befrielsen. Hon fick även ett bakteriedödande medel för säkerhets skull.

Frida är en riktigt klok hund! Det känns som om hon förstår mycket och fungerar väldigt bra i våran flock.

Hon är verkligen underbar och vi tycker om henne mer för varje dag som går!

Är det någonting jag är beredd att satsa allt för så är det våra kära älskade hundar/familjemedlemmar! Vi gläds väldigt mycket åt att Frida och Lea har blivit så bra vänner. De leker ihop, äter ihop, sover ihop... ja, de delar helt enkelt allt tillsammans, vilket är oundvikligt här, men de trivs verkligen med varandra! Jag längtar mycket till våren då jag kan börja träna dem lite separat utomhus också! Lea ska gå agilitykurs och har inte bestämt riktigt hur Fridas träning ska börja... Antagligen mycket grundlydnad i början. Hon går nästan alltid lös nu och följer oss överallt. Ännu vågar vi inte ha henne lös vid bilvägar och där det går alltför mycket folk. Man får inte ta onödiga risker!

Nu blir det mycket skrivet, men ibland måste man få skriva av sig :)

I torsdags förra veckan utnyttjade vi Martins lediga eftermiddag och åkte till Bromma zoo. Det var som att kliva in i shoppingparadiset - mycket bättre än någon klädbutik eller skoaffär som finns!

Främst inhandlades nya saker till Frida: Ett nytt halsband, ett fint koppel - båda i blått naturligtvis! En reflexväst och viktigast av allt en namnbricka till halsbandet med sitt namn och mitt telefonnummer ingraverat i ett silverhjärta . Så snyggt!!

Lea fick också ett likadant halsband och båda massor av kycklinggodis. Någon större hundmatpåse orkade vi inte bära hem.

Frida har fått uppleva mycket nytt. Det är en svår barriär att bryta att träffa så här mycket människor. Bussresan till och från Bromma var riktigt påfrestande för stackaren!

Idag fick hon faktiskt följa med till jobbet. Jag har varit tveksam med tanke på att hon sägs inte tycka om barn, men efter idag kan jag konstatera att män är mycket värre (klok hund!) Gustav, Filip och Sophie var så snälla och söta mot henne. Först satt vi och bekantade oss på det varma badrumsgolvet och sedan lät de henne vara. Som vanligt höll hon sig nära mig hela tiden och hon går ju inte direkt frivilligt fram till barnen, men hon tog det riktigt bra och myste med oss framför teven i vardagsrummet. Vid fikat fick de dela på en god skinkbit, vilket hjälpte till att bryta nervositeten ytterligare.

Sammanfattningsvis kan jag säga att vi är oerhört glada att ha fått Frida som en ny familjemedlem. Vi trivs allihopa med henne på alla sätt! Dessutom har matte och husse lärt sig mer om hundars mående, åkommor och sjukdomar och nu måste matte snart börja fundera ut om vovvarna ska få följa med ner till småland vid nästa skolträff eller hur vi annars ska lösa deras tre dagar hemma medan jag är iväg.

Uppdateringar om detta kommer :)

Alla förvånades, men känslan och lusten inom oss var för stark för att låta bli!

Länge, nästan ända sedan Leafiffis kom hem till oss som en liten bebis, har vi kännt att någonting saknas. Precis som småbarnsföräldrar gör började vi fantisera och prata om en till. Efter ett tag blev det som en självklarhet, men tidpunkten var inte bestämd. Så en dag, när jag som bäst tittade på annonser och kennlar, så stötte jag på Frida! jag mailade en bild på henne till Martin och han frågade nästan direkt när vi skulle åka ner och hämta henne! Efter alla söta hundar valpbilder jag och sänt till honom på jobbet så svarade han äntligen ja direkt!

Frida bodde nere i Bollebygden Hyssna tillsammans med sin uppfödare och 15 andra hundar. Hon hade bestämt sig för att bara ha hanarna kvar eftersom det blir så krångligt när tikarna löper. Frida var precis lika fin och underbar som vi hade föreställt oss, så hon fick följa med hem - hela långa vägen upp till Danderyd! Resan gick bra och på Kungsholmen fick hon träffa sin nya flockmedlem Lea :D

Hon knöt sig till oss redan efter första dagen (eller främst till matte nu till en början) Frida är en ganska dominant tik och lillan är verkligen raka motsatsen, vilket är bra eftersom de annars bara skulle bråka om vem som ska bestämma. Men vi vill inte att Lea ska bli utträngd eller för underlägsen, så vi tränar nu Frida att hon inte får vara mallig här hemma. Lillan får alltid mat och godis först, får alltid gå ut genom dörrar först osv. och faktiskt så verkar det som att Frida lär sig detta snabbt! Vi är överlyckliga över detta eftersom det innebär att vi kan ha kvar henne! :D :D

Frida är en tik på 20 månader, alltså några månader äldre än lillan och nästan exakt lika gammal som Bella. Hon är en riktigt fin avelstik och flera uppfödare ville tydligen köpa henne, men Fridas matte valde oss av någon anledning, men det är vi väldigt tacksamma för!

Frida visade sig vara en riktigt mysig kelgris och lyhörd. Än så länge går hon mestadels i långkoppel, men hon har hela tiden koll på var matte & husse är och kommer när man ropar. Hon vill alltid vara där vi är och trycker sig emot oss i sängen på natten för att få så mycket närhet som möjligt.

Självklart var hon orolig och vilsen i början - och är fortfarande, men detta kommer att lägga sig mer och mer. Nu har hon varit hos oss i en vecka + en dag och vi fastnar för henne mer och mer, Lea inräknat!

Nu i början har umgänget handlat om att lära känna varandra och den nya miljön. Den här veckan ska vi börja se oss omkring i en lite vidare radie, men under en ganska kravlös radie. Frida har redan börjat anpassa sig och trivas i den här nya miljön, men ännu så länge får hon inte följa med när matte och Lea jobbar, för det ska inte bli för många intryck på en gång!

Nej, jag ska inte skriva för mycket i samma inlägg, för då orkar ingen läsa vidare :)

Här kommer några bilder från en av helgens långa promenad- och lekstunder på golfbanan:

Nu ska vi snart ut på en långpromenad till naturreservatet och fortsätta leka!

Med tanke på våren minns jag tillbaka på julafton som blev riktigt familjär och traditionell i år (till skillnad från förra, då vi spenderade 24 december i Paris).

Vi var bjudna till Martins moster Jane, hennes man och deras två söner med respekive. Supergod mat, supertrevligt sällskap och supermysig julstämning! Lilla puffis var med naturligtvis! Det var även familjemedlemmarna Nero och Milton . som är så kära och intresserade av vår lilla sheltie. Stackars Bella var mitt inne i sitt andra löp, så hon och Per firade jul hemma hos Martins farmor. Vad gör man inte för sina små barn? Lea låg mer än gärna i våra knän och gömde sig under stolarna för att undgå de stora hundarnas nyfikna nosar.

Efter Kalle Anka, som främst deras mormor ville titta på, var det julklappsutdelning. Jag har nog aldrig sett en så stor hög med presenter förut! (Förutom när min bror gifte sig - det blev rätt maffigt!) Jag hade räknat med att behöva acceptera någon present från Martins föräldrar, men när alla paketen delats ut satt vi två helt överbelamrade med gåvor - mer än vad någon annan i rummet hade. Usch, jag har så svårt för när folk ger mig så mycket. Jag vet liksom inte var jag ska ta vägen.

Det är iallafall nu jag tänker återkoppla till våren. Alla presenter var jättefina och det går inte att rangordna dem, men det finaste sättet att ge mig en present på stod Martin för: Tror ni inte att han hade köpt en tomtedräkt till Lea och satt fast en påse i kragen som släpade i golvet när hon tassade in i vardagsrummet. Då smälte mitt hjärta! Och i påsen låg en stor thepåse med mitt favorit Masaala-chai the samt ett löfte om AGILITYKURS till våren!! Åh - det var så underbart fint!! Jag har verkligen världens bästa och underbaraste pojkvän!

En annan vårpresent stod hans föräldrar för. I en liten fin röd ask låg ett presentkort för en privat ridlektion för två på Djursholms ridklubb! - Hur kan dessa underbara människor känna mig så väl? Så våren kommer att gå i djurens och intressenas tecken! Förutom dessa två stjärnskott fick jag ett presentkort från deras mormor, en häftig ljustake av familjen Jane, supercoola muggar med Bellamotiv, osv. i oändlighet. Alla i sällskapet fick fina gåvor. Värdparet fick bla en resa på Göta Kanal. Min lilla familj tillförde några större julblomgrupper och en egengjord hundkalender till Agneta och Per.

Milton öppnade alla sina presenter själv och Lea blev helt matt av allt överflöd!

Utmattad liten hjälte!

Milton lägger upp en bra approach

Sen var det naturligtvis nyår också!

Nu är det visserligen 16 dagar sedan, men bättre sent inlägg än aldrig :)

Vi hade Eva, Per och Bella här på god middag och tittade på fyrverkerierna från första parkett: Takterassen 9 våningar upp! I Cervinia, där vi spenderade förra nyår, fantiserade vi om att stå här nästa år och se ut över hela Stockholm. Detta förverkligade vi och skålade med champagne tillsammans med grannarna som också hade hittat upp.

Lea och Bella tog det för övrigt bra med alla smällarna. Som tur var smälldes inte särskilt många i närområdet.

21 december... Tiden går alldeles för fort. Insåg idag att det är julafton på lördag! Vad ska jag ha på mig?? Aja, det löser sig som jag brukar säga :)

Här är en bild på Sophie, Lea och lilla kattungen. Hon har blivit så stor sen jag såg henne sist - katter växer så fort! Lea och Mimmi kommer bra överens. Det är så roligt att se dem leka tillasammans!

Snön har dröjt så underbart länge, men för några dagar sedan började små flingor falla och nu ligger ett vitt täcke över marken. Lea och matte brukar gå till golfbanan varje morgon, som äntligen har öppnat för vintern. Ofta möter vi Vorstehtiken Alice och hennes husse där, men igår träffade vi på ett stort gäng och deras lekande hundar. De var lite större än Lillan. Hon var lite blyg i början och stod vid mattes fötter, men efter ett tag började hon springa efter de andra i den virvlande snön. Vi har även stött på en ny sheltie vid Kevinge och det är alltid trevligt :)

Igårkväll var Lea med matte på jobbet som vanligt. Vi hämtade barnen på dagis och spelade lite boll i trädgården. Sen satte vi oss på vinden framför tv-spelet med pepparkakor och julmust. Matte och den minsta flickan byggde alfabetet med klossar och Lea hjälpte till genom att slicka på dem och försöka sno våra pepparkakor. På vägen hem mötte vi en till sheltie, men detta var en ståtlig trefärgad hane. han var så vacker!

Imorse tänkte jag bryta vår vana och ta en morgonpromenadsrunda runt naturreservatet. På vägen mötte vi en trevlig gammal dam och hennes Irländska setter. Lea tyckte han var jättestor, men han var snäll och de blev vänner. Vi sällskapade hela varvet runt och matte gjorde sig en ny bekant i området :)

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Leas FÖDELSEDAG - HURRA HURRA HURRA!

Tidigt imorse blev Lillan väckt av husse i sängen med en fin födelsedagstårta - bestående av en stor tallrik av det godaste köttet man kan tänka sig! Hon blev helt överväldigad - Vi älskar dig lilla Puffis!!

Nu är du ett år och vi är så glada att du har kommit till oss! Du har haft det tufft med både sjukdom och uppfostran, men nu är du glad och frisk som en nötkärna och har lärt dig otroligt mycket. Du lyssnar (oftast) på matte och vill varje levande varelse väl. I din värld ska man pussa sig fram i livet, leka mycket med kompisar och hänga troget ihop med matte och husse.

Häromdagen plockade vi fram lite hinder igen. Det var länge sen eftersom matte inte tänkt på att det är barmark, trots att det faktiskt är december! Lillan kunde allting galant och visade tydligt att hon inte glömt det vi lärt henne. Nu ser vi nog båda fram emot agilitykursen i vår :)

Idag, på Leas dag ska vi leka med barn på mattes jobb och med bästa vännen Bella och hennes familj när de kommer och hämtar lillan på kvällen. Det är nämligen dags för matte att åka till Kalmar igen.

Grattis lilla gumman!!

Vänner är det bästa som finns!

Idag: Vakna 05:40, ligga i sängen med matte medan husse gör sig fin och åker iväg till jobbet. Matte går upp 06:35 och jag tar ställning på hallmattan framför dörren medan hon gör sig iordning. Jag har ännu ingen aning om att vi ska iväg med tunnelbanan, mitt in i morgonens rusningstrafik. Redan utanför Klarabergsviadukten förstår jag vad dagens plan är. Jag blir så glad och ivrig att jag måste dra fram matte över bron och ner på Kungsholmstrand. Vattnet glittrar under morgonsolen och tempot lugnar ner sig. Snart skymtar en svart pudel bakom alla joggarnas ben. Jag rusar fram till bästisen med öronen bakåt och svansen i vädret. Hela världen omkring oss stannar. Ja, ja, Tack matte!! Hela förmiddagen leker vi. Agneta tar med oss till rastgården  och när vi kommer tillbaka somnar jag bredvid matte på balkongen. Nu har vi nyligen kommit hem igen. Jag ligger bredvid matte i soffan och lyssnar på musik. Häromdagen fick jag vara hundvakt för första gången :) Lill-Bella hälsade på oss några timmar i söndags medan hennes extramatte var iväg. Jag har kommit på att jag tycker väldigt mycket om pudelkompisar, men har fått en ny vän här på gården som är en helt vild Pappilion-valp. Häromdagen sprang vi som galningar runt runt på gräsmattorna.

På lördag ska vi titta på duktiga hundar som tävlar i Agility i Solna. Hoppas jag också kan vara med om några år!

Vi har precis kommit hem efter en tur till Solna-Brukshundklubb. Vi har varit där ett par gånger tidigare för att se hur omgivningen var och lära känna området. Jag (matte) blev förälskad direkt i de stora och välskötta banorna, de stora fälten och klubbhusområdet. Här ska vi börja när det blir dags för lillan! Tidigare har hon inte varit intresserad alls av hindrena. Det är så mycket lukter och nya saker överallt. Jag har behållt tålamodet och idag var första gången hon gav hindrena lite intresse :) Hemma tycker hon det är jättekul, så fort den långa blåa tunneln kommer fram springer hon in i den. Vi provade en gång att göra en bana i Frösunda, som innehöll sicksack, tunneln, två hinder och stå stilla på en platta i 5 sekunder. 24 sekunder blev rekordet! Det tar tid, speciellt att lära sig och förstå vad man ska göra, men det är roligt och Lea är jätteduktig!!

Jag har nu kommit hem efter en igångstart av terminen i Kalmar. Det känns faktiskt roligt att börja igen - vi lär oss bara intressanta saker som passar mig perfekt! Det var roligt att träffa alla klasskamrater igen. Det här året riktar programmet in sig mer på vårt specifika miljöområde, vilket märks tydligt på våra första kurser. Just nu lär vi oss mer om förnybar teknik och vetenskapliga metoder. Husse tog hand om lillan under tiden, men efter tre intensiva dagar var jag hemma igen. Familjen var välbehållen och mådde bra. Idag förbereder vi oss mentalt för jobb / respektive plugg som kör igång imorrn igen. Jag har sökt lite jobb och en extra kurs, men känns som om jag egentligen inte hinner mer än att ha en hund och läsa på heltid. Det är väldigt skönt att Martins föräldrar välkomnar mig till dem på dagarna när Martin jobbar, annars hade det blivit ensamt. Lea kommer inte misstycka att få leka med sin bästa kompis på eftermiddagarna ;)

---

Här kommer lite fler bilder från dagens utflykt!

---

Semestern i Kalmar blev lite längre än väntat. Jag tyckte det var så skönt att Lea kunde springa ut och in på tomten som hon ville. Dessutom ville vi bila till roliga Eriksöre och träna lite Agility, men typiskt nog blev jag dunderförkyld. Fick dessutom ställa in ännu ett jobbpass. Husse kom iallafall ner efter sin resa och då blev vi båda väldigt glada :) Han åkte hem som planerat på torsdagen och vi följde efter nästa måndag.

Efter tre veckors bortavarande har jag nu städat, diskat, tvättat och ordnat hemma. Det blir förvånansvärt mycket jobb i hemmet trots att vi bara är tre stycken!

Flera grannar har sagt att Lea blivit större sedan de såg henne sist - för tre veckor sedan. Själv märker man det inte som är med henne varje dag, men det var roligt att höra! Idag ställde vi upp vår egna lilla hinderbana och hon entrade dem galant! Hon kan tunneln, hindrena och slalom nu. I eriksöre, med gungbrädor, höga ställmingar att klättra på och många fler konstiga saker, var det inte alls lika kul och lätt. Lillis totalvägrade det mesta som var nytt, förutom däcket och att gå på en av de höga ställningarna efter mycket om och men. Vad kan vi egentligen mer förvänta oss? Hon är bara i upptäckarstadiet ännu. Man får inte börja träna förrän de är ett och. Dessutom måste de vara 28 månader innan vi är tillåtna på tävlingsbanan (Om vi lyckas komma så långt, men det är vårt mål), så vi har lååång tid på oss :)

Imorgon ska vi hem till Bella och leka hela eftermiddagen och kvällen och i helgen hoppas vi på mycket sol för utflykter!

Här kommer ett par bilder på Leas nya utflyktsstass!

---

Nu har vi semester!

Vi åkte ner med Agneta och Per torsdagen 21:a juli och har varit i Kalmar en vecka nu. Husse är i Cypern, vilket vi tjejer i familjen inte tycker om och vi saknar honom mycket!

Vad har vi gjort under denna veckan då? Vi har byggt en liten gård till lillan i trädgården så hon kan springa ut och in som hon vill. Det är vi inte vana med på översta våningen i Stockholm! Vi har hälsat på Martins föräldrar och BellaBojs där de bor på Öland och lekt massa. Vi har också varit i Dörby och byggt ett nytt agilityhinder. Lea tyckte inte alls om gungbrädan, men vi måste fortsätta öva!

Igår var det jättevarmt och soligt och lillan lekte med Bella hela dagen, men idag regnar det och är avslaget väder. Vi sitter inne och latar oss. (Eller snarare, matte pysslar med lådor på vinden medan lillan ger sitt moraliska stöd).

Matte ska jobba fredag, lördag och söndag. Vi får se var lillan ska hålla till då. Husse kommer äntligen ner på lördag kväll och så får vi förhoppningsvis finbesök från Vetlanda på Måndag.

Här kommer lite bilder från bilresan och Öland

Vi lämnade veterinären vid 11:15 efter att ha tagit gallsyrebelastningen sedan 8:00. Lea var en stjärna, men fick stickas ett par extra gånger för att det gick så långsamt. Jag har som vana sedan förra gångnen att inte vara med vid provtagningen, eftersom jag blev svimfärdig förra gången. Därför fick Martin assistera istället, men stackarn var alldeles kritvit i ansiktet när jag kom tillbaka och var tvungen att sätta sig ner. Efter lite mat och väntan var det dags för andra omgången, men då sa vi båda ifrån.

Som sagt, efter en mysig omväg hem ringde de redan med beskedet att resultaten hade varit lysande och helt normala: Du kan glömma det här med Leas sjukdom nu sa veterinären. Det var en stor tung sten som lossnade ifrån mig! Vi blev såklart överlyckliga!

Det gick några veckor från att lillan slutade äta till operationen på Ultuna. Ett tag kändes alltihopa hopplöst. Det var väldigt tungt och jobbigt och vi var så oroliga. Men efter operationen, då vi såg Lea komma gåendes med en skötare och en stor krage runt halsen blev jag (nästan) religiös! Detta var i början av maj och sedan dess har återhämtningen gått bättre än förväntat! Efter tre dagar ville lillan redan springa och leka. Hon kräktes galla ett par veckor, men det försvann sedan. Det enda negativa är att hon blivit lite kinkig och bortskämd sedan vi försökte truga i henne allt gott.

Idag väger hon 3,6, till skillnad från 2,4 efter operationen. Hon har ätit upp sig ordentligt och vuxit. Den fina vuxenpälsen har börjat bli synlig också :)

Vi vill verkligen tacka alla för deras underbara stöd, speciellt Martins föräldrar som har ställt upp enormt mycket! Jag är så glad att vi hade möjligheten att göra Lea frisk!

Nu kan ringenting stoppa oss! Vi fortsätter öva med agilityhindrena och Lea tycker det är roligt. Igår hoppade hon relativt högt, två hinder i rad och hon rusar genom den 5 meter långa tunneln. Bella gör också fina framgångar. Vi fick henne genom hela tunneln ett par gånger och hon hoppade högt över hindrena.

Agneta och jag sa i våras att vi längtar till den dag då båda hundarna är friska. Att se dem leka och hoppa igår bekräftade attlt arbete vi har gått igenom!

Här är en bild från en trött Lea hemkommen efter sista gallsyrebelastningen!

Vi har tillsammans 2 hinder, en blå tunnel och slalompinnar. Bella fick en bra första igångspark. Hon hoppade långt över hindret och följde med matte flera gånger i slalombacken :)

Idag hade vi störst framgång med lillan hittills - Hon kröp igenom Hela tunneln (som är fem meter) och hoppade jättefint. Det svåra upplever vi är att hålla hundarnas koncentration. Efter två hopp börjar allt annat bli mer intressant. Vi gav nästan upp i början, men efter att vi väntat ut henne och lekt kapplöpning orkade hon med mer än väntat. Vi är såå stolta :)

Om vi nu börjar en agilitykurs efter jul eller till nästa sommar blir koncentrationen det absolut viktigaste - och svåraste momentet!

Många kursbeskrivningar säger att man tränar inkallning och att detta är ett viktigt kommando. Vi har alltmer börjat märka att Lea måste lära sig detta. Teorin är att vi ska ha ett speciellt ord och att vi måste lära in detta under kontrollerade former. Det går inte att börja "i naturen", för det är instinkter som får henne att rusa iväg och då finns det få som kan hindra. Idag sprang lillan efter en inlinesåkare längs med vägen och struntade totalt i att matte och husse skrek. Viktigt!

Det är verkligen roligt att börja träna igen. Under tiden Lea varit dålig har hon inte velat eller kunnat äta och inte varit intresserat av godis - då är det lönlöst! Nu är det fokus på disciplinering, träning och lek :)

Om en vecka blir det gallsyrebelastning på Albano för Förhoppningsvis sista gången!

Här är lite bilder på bästa vännerna i Frösunda:

Och vad har hänt i lillans liv sedan jag skrev här sist? Hm, hon har börjat lära sig nya kommandon, som att rulla runt på marken och ligga, men stanna kvar ifall matte går iväg och inte röra sig förrän matte lockar.Lärdomarna sväljer hon med god aptit! - Likaså sin mat och vi tycker det är oerhört skönt att hon äter nu och att bekymrena börjar blekna.

I måndags (2011-06-20) var vi på första återbesöket på Albano. Lea joggade bredvid cykeln ända till Danderyds gymnasium. Då fick matte syn på klockan, lyfte upp henne i cykelkorgen och skyndade sista biten. Besöket gick jättebra. Veterinären tittade också på operationssåret och frågade sig ifall Lea över huvud taget hade genomgått en operation - så fint hade det läkt! Lillan hade också ett par vassa valp-hörntänder kvar, men vi får väl se vart de vill ta vägen i framtiden. Nya vikten är 3,3. Hon har alltså gått upp ett kilo sedan operationen!

Redan samma dag ringde veterinären tillbaka med beskeden att levervärdena var betydligt lägre nu - inte helt helt ultimata, men om knappt en månad ska vi tillbaka och göra gallsyrebelastning igen. Ifall värdena ser bra ut blir det förhoppningsvis sista återbesöket :D

För övrigt har vi gjort nya hundbekantskaper och upptäckt flera mysiga promenadstråk i Bergshamra, runt golfbanan och i Stocksund. Vår värld blir bara större och större.

---

Midsommar firades i Mälarhöjden hos Martins trevliga moster. De bodde riktigt fint och maten var underbart god! Jag har aldrig ätit fyllda avocados hos någon annan förut - vilket är min absolut bästa förrätt.

Här lektes det med bästisen Bella och med Nero - en blandras av gråhund, bordercollie och labrador. Lillan hade stor respekt för honom och duckade under borden så fort Nero ville komma och hälsa. Hon tog verkligen hem priset då hon stod och skällde på Nero när han lekte med Bella, men när de vände och sprang åt hennes håll tvärvände hon och duckade under husses ben. Fina Bella fick en present av bästisen - ett hjärta med hennes namn och telefonnummer. Det är skönt att ha på halsbandet ifall man sliter sig loss och försvinner (vilket vi hoppas aldrig kommer hända).

Nu ligger en trött liten valp på sitt vita fårskinn och sover. Husse pillar med grejer i köket och matte ska snart börja måla igen. Fler sommaruppdateringar kommer :) Här följer lite bilder på dagens äventyr!

Vill bara ge Lea en stor stor kram på sin halvårsdag! Matte & husse älskar dig!!

Okej, Jag måste erkänna att uppdateringen här har varit urusel den senaste tiden. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu! Det har hänt ganska mycket och Lea har en tuff period bakom sig. Som nämnt tidigare har hon problem med en shunt i levern. Vi åkte upp med henne till Ultuna, där både scintigrafi och DT bekräftade detta, men veterinärerna bedömde att det var opererbart. Hon fick sova över en natt och var trots allt pigg efter två sövningar när vi hämtade henne på onsdag kväll. Nästa eftermiddag ringde veterinären och bokade en tid för operation redan samma fredag! Fantastiskt att det kunde gå så fort - men vi var nervösa allihopa.

Tidigt på morgonen åkte Per och jag till Ultuna med lillan. Hon hade med sig sin egna filt och ett gott ben att ha under vistelsen. Det var så jobbigt att se henne bäras iväg av djursjukvårdarna! Operationen var mellan ca 09-11. Vi hade kommit hem och vid lunch ringde dem och sa att allting gått bra! Lea låg på uppvaknande och skulle stanna kvar några dagar för noggran observation. Det är nämligen vanligt att patienter kan få kramper, blod i tarmarna och svängande blodsocker efter ett sånt här ingrepp. Vi fick faktiskt hämta hem henne redan på söndagen :D Veterinärerna som ringde mig för uppdateringar berömde Lea för att hon var så mysig och piggade på sig ovanligt fort. Hon verkade inte ha ont heller och de smärtlindrande tabletterna togs bort fort. Martin och jag lånade bilen denna gången och passade på at shoppa i Uppsala på vägen till Ultuna. Vi införskaffade nya möbler till takterrassen (Där jag o Lea sitter så fort det är fint väder), Bella fick en gullig leksaksgris, Lea fick en helt ny mjuk korg och ett smycke med hennes namn på som välkomstpresent hem.

Vårdarna hade sagt att hon max fick gå ut och göra sina behov, annars bara vila de närmaste 2 veckorna. Detta höll i princip 2 dagar, sen ville hon börja leka igen. Hon är så underbar! Nu cyklar vi nästan dagligen till ett vackert naturreservat här i närheten och nedanför kommer lite bilder från vår senaste utflykt i måndags:

Lillan tycker mycket om att sitta i cykelkorgen när matte trampar upp och nerför backar. Hon springer oftast lös och matte fortsätter hela tiden träna henne att inte springa fram till främlingar. Hon börjar förstå vad nej betyder! Det som oroar oss mest nu är att hon kräks galla på mornarna och att vi har svårt att ge henne sin leverdiet eftersom hon blivit otroligt kräsen med maten. Veterinären från Albano sa att vi skulle sluta med laktulosen och försöka ge henne mat med jämna mellanrum, så hon inte gåt utan för länge. Jag tycker inte detta hjälper, så väntar på svar från veterinären i Ultuna. Trots detta är Lea väldigt glad och aktiv och vill leka hela tiden!

Nu är vår lilla älskling hos Martins föräldrar, eftersom jag ska till Kalmar idag. Imorgon följer Majsan med upp efter tentan så ska vi prova hur det går med resten av familjen!

Här är en liten nostalgibild på syskonen när de är små!

För en vecka sedan ville inte Lea äta någonting alls. Hon började bli lite kinkig med maten ganska snart efter att hon kommit hem till oss, men vi provade nytt foder och då åt hon med god aptit ett par dar tills det inte heller dög längre. Förra veckan var jag i Kalmar och Liten fick bo hos svärföräldrarna. Hon fick smaka Bellas goda burgare, men åt inte bra nu heller. Vi läste massa om vad det skulle kunna bero på, men till slut fick vi åka in till Albano. Det blev ett läskigt stick i frambenet som misslyckades, så det blev ett till i andra. Vi tog med oss lite burkmat och hoppades hon skulle tycka om den, men inte! Nästa kväll åkte vi in igen och där fick vi sitta länge som obokade på kvällen och till slut fick vi träffa en veterinär. Hon hade fått tillbaka provresultaten och hittade ovanligt höga gallvärden. Matte hade ingen aning om vad detta kunde betyda, men veterinären ville ha kvar Lea för dropp över natten och fortsatta prover dagen därpå. Jag lämnade bäbis med en stor klump i magen. När vi precis lagt oss att sova ringde telefonen, kvart i ett på natten. En skötare från sjukhuset hade en jätteledsen valp i famnen som saknade sina föräldrar! Matte och husse sprang (bokstavligen talat, eftersom vi hade bråttom och det inte gick några bussar) till undsättning och en trött älskling fick somna utsträckt mellan husse och matte i sängen, människorna intryckta i varsin kant.

Dagen efter kom en stor prövning för mig. Lea kom till Albano 08:00 på morgonen. De tog ett prov, sen fick hon äta och därefter blev det ett stick igen. 12:30 ringde en manlig veterinär till mig med tråkiga besked :(

Lea hade väldigt höga gallvärden, vilket innebär att levern inte kan rena blodet ordentligt. Det är anledningen varför hon inte kunnat äta, att hon kräkts och haft diarrè! Lilla älsklingen!

Det troligaste var att Lea hade en PostSystemisk Shunt, vilket innebär att det finns en felaktig kärlbildning i levern, som gör att blodet inte renas ordentligt. Detta måste opereras bort, efter att hon genomgått en slags radiometrisk undersökning i Ultuna. Hade vi turen på vår sida kunde det också vara en tillfällig inflammation i leverns blodkärl. Vågar man hoppas för mycket?

Jag mådde så otroligt dåligt? Varför? Varför?

Martins underbara föräldrar kom hit direkt och vi hämtade henne tillsammans. Alltihopa kändes bara så overkligt! Veterinären satte sig bredvid oss och började förklara sjukdomen en gång till, men när jag såg Lea komma gående med en djurskötare bara skrek jag till och bar upp henne. Min fina fina lilla ullboll!

Vi fick med oss lågproteindiet och två slags mediciner hon ska ta, två gånger om dagen. Nu är det Söndag och hon kom hem i fredags. När vi släppte henne tillsammans med Bella på gräsmattan i solen och såg henne springa där, leka och vara glad, blev jag bara lycklig! För några timmar sedan kändes det som om hon hade gått bort, men nu sprang hon här full av liv och glädje.

På kvällen åt hon! När vi gjorde mat och satt i soffan ville hon åt det goda som stod på bordet - en negativ egenskap, men vi blev så otroligt glada att hon börjar bli sitt vanliga jag igen! Hon har ätit jättebra hela helgen! Igår åkte vi med Agneta, Per och Bella till Hellasgården. Idag har vi träffat lite nya bekanta till matte, lekt med tanterna på gården och följt med Överallt! Hann tillochmed leka lite med nya kattbekantskaper i området! En av de mysigaste sakerna som finns är att sitta på klippan i skogen i eftermiddagssolen tillsammans med matte & husse.

Lillan, vi ska alltid älska dig och vad som än händer lovar matte att du ska få ett långt och bra liv! Vi ska springa längs med havet på Öland, tävla i Agility och ha oändligt många fina stunder!

---

---

Lea har nu levt med oss under halva sin livstid -dvs åtta veckor! Hon var åtta veckor när vi hämtade den lilla dunbollen och idag är hon 16. Hon väger mer än dubbelt så mycket och halsbandet används på yttersta hålet. Hon är så underbar!

Idag tog vi en härlig promenad till golfbanan. Passar på i perioden mellan att snön smälter bort och innan golfarna börjar ockupera vidderna. Lillis träffade först en fox terrier och en brun labrador. Sen träffade vi Lilly - hon är också en sobelfärgad sheltie och henne har vi träffat en gång innan. Hennes husse och matte ska flytta in i huset bredvid vårat. Hon är så fin! En åttaårig och duktig dam som älskar godis och vänder på sekunden när husse visslar. Vi gick tillsammans runt golfbaban och pratade. Lea hade inga problem att lämna hundkompisarna och följa med husse och matte istället. Dessutom blir hon bara duktigare på att komma när vi ropar. Hon går mycket lös. Vi har många områden, speciellt stigar i skogarna, där det inte finns någon annan. Lea är jätte duktig och håller sig till oss, men fortfarande kan hon få för sig att springa och hälsa på andra utan tillåtelse! Ett nytt kommando hon börjar lära sig är Snurra. Det är lite svårt att skilja detta från sitt, men idag lyckades vi bra!

Husse jobbar på och är duktig. Lea är med Matte under dagarna och det kan bli lite långtråkigt eftersom jag måste plugga. Men vi försäker vara ute i skogen mycket varje dag och varva lekstunder med att sova och äta.

Matte vill verkligen inte behöva lämna sina älsklingar i Stockholm, men jag borde egentligen vara glad att utbildningen faktiskt finns på distans också! Nu ska lillis vara på Kungsholmen och leka med Bella hela dagarna fram till torsdag, när jag kommer hem igen. Tur att det är helg snart igen, så hela familjen får vara tillsammans 24 timmar om dygnet - så borde det alltid vara :)

Idag är husse iväg med arbetskamraterna hela dagen och vi kurar skymning på 9:e våningen.

Lea har för första gången varit utan matte och husse. Jag har nämligen varit nere i Kalmar ett par dagar och skrivit tentor, så lillis fick umgås med svärmor mellan tisdag kväll och torsdag em. Bella har varit sjuk och därför kunde inte Lea vara på Kungsholmen. Svärmor är så fantastisk och snäll! Lea har skött sig jätte bra och inte saknat oss särskilt mycket. Nu ska jag försöka vara mer aktiv och hitta alternativa hundvakter ifall 1:a handsvalet inte skulle gå. En tjej i Kalmar som har en egen hund kan ställa upp, men det behövs fler kontakter i Stockholm. Det farliga med att skaffa hund är att man blir så förälskad i dem och jag skulle aldrig kunna lämna henne någonstans där hon inte är trygg.

"Olyckor" händer allt mer sällan och hon behöver inte springa ut lika ofta längre. Vi underhåller de inlärda kommandona, som sitt, ligg och vacker tass. I skogarna får hon springa lös och håller sig alltid nära, men när det kommer främlingar vill hon gärna springa fram. Det är ett stort mål att motarbeta detta.

Vovve blir bara större och har börjat älska leverpastej i maten!

---

Vi är precis hemkomna efter en promenad till golfbanan. Vi fortsätter träna på inkallning och kontakt. Var ute i mer än två timmar igår och Lea tyckte det var kul tack vare att solen äntligen börjat värma :) Det har varit kanonfint väder hela helgen. Det har blivit mycket bus och utomhusaktiviteter. I veckan fick Lea träffa galna Bella igen. Vi gick först på den frusna ån längs Kungsholmstrand, men Lea begravdes bokstavligen talat under Bella i snön! Matte fick bära in det skakande knytet, men i lägenheten blev det full rulle igen. Lea var dödstrött på tunnelbanan hem. Hon har iallafall fått känna på storstadspulsen i veckan och sick-sackat sig fram mellan alla benen, samt fått åka under jorden för första gången!

Lillan väger nu 1.8 kg. Vi ser stor skillnad på storleken sedan hon kom hit. Matte tycker inte hon äter tillräckligt, men kanske oroar man sig i onödan? Hon vägrade till slut äta den nya maten, så vi fortsätter med Royal Canin. Godis är såklart det bästa och det får man mycket av utomhus!

---

Husse möttes av en stor pöl i hallen 07.00. Lea och husse äter frukost tillsammans. Matte hoppar rasande upp ur sängen när hon hör hunden kissa ute i hallen igen. Lea får sig ett nyp och hamnar ute på takterrassen. 09:40 kommer matte hem från sin joggingrunda och tar med sig lillan ut. Nu är hon duktig och gör alla sina behov ute! Vi möter snälla vaktmästaren och leker med honom en stund, sen tränar matte på att avleda Leas uppmärksamhet från ungdomarna som går förbi och Lea springer faktiskt inte efter dem - Framsteg!! Vi går genom skogen, upp på berget och genom bostadsområdet hem. Hon går lös hela tiden och håller koll på var matte är, lika mycket som matte måste hålla koll på mötande främlingar och hundar.

Vi älskar dig lilla sötnos!

I måndags var vi på Albano och fick andra sprutan. Liten var så duktig - hon fokuserade sig bara på godiset på bordet och märkte inte av sprutan alls. Nu, efter en vecka, har vi äntligen börjat träffa hundkompisar! Redan i fredags fick hon hälsa på en gammal spaniel som inte var särskilt intresserad av en livlig valp, samt en trevlig tax. Igår umgicks husse och matte med husses föräldrar och Lea lekte med Bella hela dagen! Det var så spännande! Först hälsade de på varandra hemma i tryggheten, sen åkte vi bil till Hagaparken. Mitt på fältet försökte liten tappert följa med vilda och stora Bella när hon jagade efter bollar. Fler hundar kom förbi som vi hälsade på och matte och husse fortsatte träna på att få sin hunds uppmärksamhet. Detta är inte lätt när det finns så mycket roligt runtomkring!

Det var lite roligare i stan hemma hos Bella, där hundarna lekte vilt över hela lägenheten. Bella vaktade sina leksaker noga, men Lea var mer intresserad av att kivas. På kvällen däckade båda två dödströtta på hallmattan. Väl hemma igen sov hon mellan sina två människor när de tittade på film och fick för första gången somna i sängen. (Vi har egentligen som regel att hon alltid ska somna själv på fårskinnet eller i soffan).

Lillan börjar bli riktigt stor! Hon väger nu 1,7 kg och har gått upp 6 hekto sedan hon kom hem. Hon fortsätter lyda på sitt, ligg och vacker tass, men vi har börjat läggs mer fokus på inkallning. Matte och husse ska vara roligast och alltid ha godis med sig, så att främlingar inte är lika kul. Ganska svårt att förstå ännu så länge, men hon är jätteduktig! Vi hoppas det är valpstadiet som gör att hon älskar alla och är glada över att hon är så villig att lära sig.

Nu ska vi gå iväg och träffa en Bearden Collie som inte bor långt härifrån. Hans ägare ska hålla valpkurs i vår och matte ska prata med henne om det, samt undersöka ifall Lea tycker om hennes hundar. Isåfall har vi en barnvakt när matte åker till Kalmar en gång i månaden :)

---